Prenumerera

Sidor

Kategorier

Arkiv

Perfect should try to be you.

Postat i Okategoriserat 2013-10-28 21:41 | Kommentarer (0) |

Annons:

Ögonblick.

Postat i Okategoriserat 2013-10-16 11:22 | Kommentarer (0) |
Solen lyser starkt in genom dammiga fönster och det klara ljuset får dina ögon att se ut som kristaller. Du var lycklig den dagen, och just det ögonblicket fick jag fångat på bild. 
Nu sitter jag här, på precis samma plats, och tittar ut genom precis samma fönster. Solen lyser inte lika starkt, och färgerna utanför fönstret är inte lika starka. Du är inte här. 
 Men det är något speciellt med den bilden. Något som får mig att minnas precis hur det var. Något som får mig att drömma mig bort bland kyssar och sena nätter, bland vackra ord och fingertoppar som letar sig fram på naken hud. Det är något med den bilden som får mig att glömma allt det som varit så svårt, och istället tänka på allt det som varit så fantastiskt. 
 Kanske kunde det fotografiet bli en tavla. Inte till mig själv, utan till dig. Kanske skulle du också minnas då. Å jag hörde talas om bild på canvas där de skapar egna, unika tavlor, och kanske kunde detta bli ett minne från mig till dig. Ett sista minne, en sista gåva. 
 Det är ganska otroligt egentligen, vad kärleken kan göra med en. Alla säger att det kallas brustet hjärta, men ändå gör det ont i hela kroppen. Som om någon strör salt i dina öppna sår. Å ändå går det inte att jämföra den otroliga smärtan av att förlora någon. 
 Fast när jag väl sitter här, betraktar bilder på mig själv, bilder från mitt liv, mitt liv med dig. Då känns det som att tiden stannar till. Som om hoppet inom mig fortfarande finns där. Som om alla dessa bilder på oss, och på dig, gör mig lugn. Det vi hade var fantastiskt. Det vi hade var större än allt, och det kommer alltid att vara så. Den platsen du har i mitt hjärta kommer vara din för all framtid, för du lärde mig något om livet. Du fick mig att inse vem jag var. 
 
Det har börjat mörkna utanför mina stora, dammiga, fönster. Löven singlar långsamt ner mot gräset, och det skimrar i nyanser av gult. Där ute står livet och väntar på mig med öppna armar; väntar på att jag ska ta del av allt det vackra som tidigare varit så förbjudet. Jag ska lossa på dessa tyglar som tidigare suttit så hårt, och jag ska bevisa för mig själv att jag klarar mig utan dig. Å jag är inte längre besviken, utan snarare glad. För jag vet att det vi hade var det vackraste jag någonsin upplevt, och kanske, kanske, kommer vi mötas igen. 

Om vi älskar tills det gör ont finns det tillslut ingen smärta kvar, bara kärlek.

Postat i Okategoriserat Funderingar 2013-10-10 09:59 | Kommentarer (0) |
Så nu står vi här. Vi som hållt om varandra så hårt, vi som tidigare klarat allt. Nu står vi här. Å där ute börjar färgerna gå från rosa och rött, till brunt och grått, och allt som tidigare blommat börjar nu vissna. Men det är något varmt med hösten, något speciellt som inte riktigt går att sätta fingret på. Å själv står jag på andra sidan muren, försöker ta mig över, försöker slå sönder det som håller mig ifrån dig, det som håller oss ifrån varandra. Jag står mellan att ta mig vidare, och att stanna kvar. Jag står mellan att kämpa eller ge upp. Å alla säger att jag har gått vidare, för jag har varit i detta så länge nu, och de säger att det syns. De säger att jag kommer må så mycket bättre utan henne, att jag är så otroligt stark. Men egentligen spelar det ingen roll. Jag tänker på mig själv, jag tänker på henne och på mig. Jag tänker på det vi hade. Jag tänker på mina val, på mina handlingar, det jag vill göra. Jag försöker inte lyssna på var någon säger, trots att det är svårt. Ibland får jag råd från andra som varit med om liknande, men det är så stor skillnad på kärlek och kärlek. Ingen har älskat som vi. Jag önskar att detta handlade om oss. Att detta handlade om vår kärlek. Jag önskar att det inte fanns så mycket åsikter, så mycket tankar utifrån. Å jag vet att jag ber om det, att jag själv frågar när jag inte vet hur jag ska göra. Å jag vet att jag måste möta verkligheten, jag vet att jag måste lyssna på mig själv; men just nu kan jag inte tänka. Jag försöker göra saker som får mig att glömma, och jag mår verkligen bra. Jag kommer ut, träffar så mycket nya, intressanta människor. Jag skrattar, har den bästa tiden i mitt liv, men ändå är det hela tiden något som fattas. Egentligen borde jag kanske bara släppa allt. Kasta iväg det som en sten i havet, låta det sjunka och begravas på bottnen; men ändå är det något som hindrar mig. Jag brukar skratta åt saker vi gjorde, och jag kommer ofta på mig själv med att säga saker vi brukade säga, skoja om Saker vi skojade om. Å kanske blir jag glad, å kanske blir jag ledsen. Men jag är inte ledsen nu. Jag mår bra. Det vi hade var det finaste som någonsin funnits i mitt liv. Å jag kanske är glad över att jag träffade dig, och jag kanske är ledsen. Jag vet inte riktigt. Allt jag vet är att något har aldrig varit så fantastiskt, och inget har heller gjort så fruktansvärt ont.

.

Postat i Okategoriserat 2013-10-05 19:01 | Kommentarer (1) |

Det var

kanske hur du log

när dina ögon upptäckte 

mina fräknar. Eller hur

din blick 
flydde min 
efter
 att dina läppar 
format 
ordet.

Hur jag 

visste direkt 

att det var ett bra tecken.

We were just together, and that was enough.

Postat i Okategoriserat 2013-10-05 18:51 | Kommentarer (0) |

Pinga Frisim